Ska det bli ett såntdär salt avslut igen? Ja, det blir det.

Igår hade jag ont i huvudet. Såndär huvudvärk som hör till, sådana dagar när till och med händelserna i Gaza inte tränger sig på i det gröna, utan är rätt välkomna funderingar i det gråa. Dagar då man pratar utan att fatta ett enda ord av vad man själv säger. Man har absolut ingenting bra att dela med sig av. Allt är orelevant, telefonen orkar man inte plocka upp, det som går att fixa orkar man inte fixa, och människor man älskar orkar man inte bekräfta. En enda tanke är fastetsad, och det är en vass en. Det vrider.
Sedan tar man en spårvagn och drar med sig sin skit till folkmassorna, där man hamnar, och flyter runt mellan andras meningar, med dendär tomma känslan trots dextrosol och alkohol.
Ansikte på ansikte och ansträngning på ansträngning, hamnar i din dunkla stearinlägenhet med tobaken, och ja. Nu känns det bra. Bara de bästa sållade, bara det nödvändigaste, i ett rum.
Soluppgången i nedförsbacken med brännässlorna och KarlssonPåTaket-staden i den morgonbelysta förgrunden. Bästa vännen sover på min mage. Sigur ur iPodhögtalare. Rödvinsträck på läpparna. Sömnlösheten kittlar och vi pratar strunt och dansar och ramlar.
Oändliga kramar på Centralstationen, där du svänger iväg i en taxi, med packning från ett år. Blev moloken.
Åkte hem med Loney Dear.
Vad gör man nu när man redan har upplevt sommarens bästa sommarnatt?

Hej jag lyssnar på lovechild och är inte ens opepp.