Love the moments

Åh HERRE JÄVLAR vad jag älskar den här filmen!!


Förlåt lite grann för alla dessa youtubeklipp men dethär måste ni faktiskt se innan ni går och lägger er.

Åh.

Det går hit och det går dit

Jag sitta här och känner mig som en jävla påse med skit.
Ingenting är ens lite bra.
Inte ens mat kan jag äta.

Sannfärdighet

Jag tänkte faktiskt skriva ett inlägg till dig nu, Älskade älskade människa som har sett ungefär alla mina sidor och egentligen har kommit närmast mig av alla i hela världen.
Du verkar tro att vi måste hata varandra.
Du verkar tro att jag aldrig ser tillbaka.
Du verkar tro att jag inte tycker om dig och vill vara vän med dig.
Jag vill verkligen prata med dig. Jag vill sätta mig ner och se dig i ögonen och prata med dig utan att du riktar en tom handflata mot mig, skakar på huvudet och går därifrån. Jag saknar dig, Hanna.
Just nu känns det som att det är något skyddsnät som täcker dig. Jag vågar inte prata med dig, för jag känner faktiskt inte igen dig. Jag kan tänka mig att jag också har förändrats, jag kan tänka mig att du inte heller riktigt fattar vad jag håller på med.
Och även om jag känner att tiden som har gått totalt har mosat oss som vi kände varandra och gjort oss till främlingar för varandra så ser jag fortfarande dig som den underbaraste människan jag har träffat.
Jag bara önskar att vi kunde prata med varandra som vanligt snart. Kanske inte gå direkt till bestfriendsforever, bara kunna umgås runt samma människor och kanske till och med hälsa normalt på varandra.
Jag vet inte hur mycket det beror på mig att du har bestämt dig så abrupt att inte prata med mig alls. Jag bara önskar att det inte behövde vara så.
För när du skriver såhär:

"Filmen som jag fick är så jävla fin och jag fattar inte hur mycket ni två älskar mig eller iaf Anna.
För jag vet inte hur mycket du älskar mig Maria och det kanske inte spelar någon roll. Jag vet inte."

Liksom.
Det högg till lite.
Det var liksom min idé med filmen, och jag spenderade sjukt mycket tid och känslor och krafter till den; Bara för din skull! För att jag ville se dig le, och jag väntade i två veckor på din reaktion.
För att jag älskar dig!
Och grejen med att älska någon: Det går inte att mäta eller förklara på vilket sätt man gör det på, man bara gör det, och så länge man gör det så spelar det ingen roll. Jag ÖNSKAR att du förstod precis vad jag menar just nu. Jag VET att du aldrig kommer göra det, för det är det mest abstrakta som finns.
Du är så jävla fantastisk. Som vän, som kärlekshus, som HANNA. Jag bara önskar att jag fick ta del av Hanna. Men det kanske inte är tid för det än.

Jag vet inte alls egentligen vad jag ska komma fram till med dethär inlägget.
Kanske skriver jag det bara för att jag inte vågar skriva det till dig privat.

JAG VRÅLAR UT DITT NAMN

Jag känner väldigt mycket för att kasta nånting på dig. Eller göra något drastiskt tecken utan att vara konkret. Det värsta är att det inte går. Jag har en automatisk känseltröskel som sätter en spärr så det inte märks att jag känner något alls. Jag hatar att vara en robot.
Den dagen då jag kan börja visa känslor, då kommer det bannemig komma en hel drös känslor. Vänta ni bara. Om jag kan skruva eller svetsa bort min spärr nån dag.

Nääääe.

Nej det bara är ju så. Att du har något jävla visst. Överallt.

Jag tänker tyvärr fortsätta vara abstrakt och konstig tills läget en dag kommer. Det är sån jag är. Ni har ju sett det förr.

Om jag kunde sluta se dig i ögonen kanske!

Ombaaba omba

Idag är jag ledsen för att det inte var dressingen jag förväntade mig på toasten jag köpte på 7eleven.
Jag är även väldigt trött på att försöka hänga med mig själv men alltid ändå hamna på efterkälken och inte fatta ett skit.
Jag har även börjat överväga att sluta tönta mig.
Jag har ÄVEN plötsligt börjat lyssna våldsamt mycket på When You're Gone av Donnerbandet Mole igen. Som jag gjorde förra sommaren. WWW.MYSPACE.COM/MOLESWEDEN. Jonas sjunger fint.

Efter gårdagens trevligheter känner jag att jag har fattat dubbelt tycke för Porthälla.

Och utan iPod har jag idag gått runt och haft världens flummigaste Thomas Di Leva-låt på hjärnan. Jag kallar den Ombaaba Omba. Eller Baaba om. Den heter "Everyone Is Jesus". Och den går såhär.

Det är efter två minuter som det fruktansvärt vackra och rörande baabandet kommer. Kan ni förstå hur jag kände när jag såg denna man live på 10 meters avstånd i fredags? DAMN.

Jag gillar att bli kallad lesbisk estetjävel när Petra biter i min hand.

Men jag är lite arg idag. Och dagens sublima blogghälsning:
SLUTA BERÄTTA FÖR MIG HUR JAG SKA LEVA MITT LIV.

Boil 'em mash 'em

Ja. Det är sant ändå. Alla som har affro gör intelligent musik.
Och såhär efter tre dygn med genusarbetet i skallen är denhär låten det underbaraste jag har hört.

Jag trodde allvarligt ett tag att min ena hjärnhälft hade lämnat sitt kranium eller något. Jag har varit så jävla sjukt fysiskt wackad hela veckan.
Igår mådde jag spyfärdigt illa hela dagen och kom försent på morgonen, och bara den incidenten utvecklade tabbe efter tabbe hela resten av den dagen, och som ärtan på puddingen (vägrar att säga grädde på moset för jag får ont i magen bara av att tänka på det) så had ejag ingen mobil att kontakta nåt mentalt stöd med.
Jag hade dessutom planerat hela dagen efter TRAMSESSIONS som skulle väga brum kl 6 den kvällen. Jag satt och väntade på snubben i 45 minuter.
När jag satt där på kungsportsplatsen med frälsningsarméns blåsorkester i bakgrunden och trodde att inte livet kunde bli värre så märker jag att jag inte har min vita icakasse i handen länge. Jag står i 2 timmar vid Lilla Bommen och kliver ombord på varje 19buss som stanner, med 20 minuters intervall. Jag led. Och ville fortfarande spy.
I morse svimmade jag i badrummet. Jag kommer till skolan och hamnar direkt på en reggaelunchkonsert som lyfter mina mungipor en aning, varpå jag senare under ESO'n får reda på, av kära underbara hittegodsavdelningen, att min påse kommit till rätta. Min påse med 7000 kronors värdefullheter i. SM58 Mic och platttång och glasögon och allt som är viktigast på jorden. Då lyfte den fisande gnun från mina axlar med en luftballong.
På eftermiddagen fick jag ett promenadryck. Jag gick längs kanalen, från centralstationen till grönsakstorget. När jag gick mellan brunnsparken och domkyrkan såg jag HBTflaggorna på andra sidan kanalen som superduperlog åt mig och "You can't hurry love" från götaplatsen och dansande flator. Då blev jag väldigt väldigt varm inombords.
Sen flydde jag ut i skogen med min hund och vi satt bredvid varandra och kissade och kände oss vilda och belåtna. Min hund kissade även på en gravsten. Det var lite fint.

Det flyger pollenfjun överallt som fastnar i mitt läppstift. Those are a few of my favourite things!


God natt.