jätte


trött

Here it comes

Dom är ju roliga. Jag verkligen älskar och hatar den här låten. Man skulle egentligen starta ett band som inte kan spela men är bäst på att fjanta sig och ha genialiska texter. Bara som en kul grej. Kul grejer är bra.

?

Idag har jag gått omkring i regnet med min iPod.

Regnmusik:

Jon Brion
Bon Iver
Glen Hansard
Band of Horses
Rahj
Norah Jones
Sufjan Stevens
Marvin Gaye
Billie Holiday
Corinne Bailey rae
Fleet Foxes
Alanis Morissette
Joe Hisaishi (Spirited Away Soundtracket framför allt)

Jag är lite kär i Daft Punk och känner att det skulle vara trevligt att nån gång se dom live. Dethär är inte samma som jag lade upp på facebook.

spotify:track:3zisTdjkl9zClCOuSAmjIy

Han kan ha hela möss i munnen, utan att tugga på dem.

Alltid streetart.

http://little-people.blogspot.com/

Jag börjar även undra om det egentligen är någon som läser denna blogg.

Jag har köpt hårfärg. Och den är inte brun.

Idag när jag satt helt oskyldig och zippade på en liten latte från pressbyrån på en bänk i stan, kom det fram en okänd man till mig. Han såg ut ungefär som Henry Ian Cusick och var från Frankrike. Han satte sig bredvid mig och vi var två vanliga människor som pratade vanligt med varandra, och vi försökte inte komma på en anledning till varför, och det var inte skumt alls, som det har varit alla de andra gångerna jag träffat på ovanligt sociala människor mitt i stan. Han gav mig sitt nummer och ville bjuda mig på en kaffe någon gång, men eftersom han var en fullvuxen man i tjugoårsåldern så lägger jag det åt sidan, för fan, så jävla trevlig kan man ju inte vara. När jag hade rest mig upp och gått ungefär 5 meter ropade han i alla fall "Du har väldigt vackra ögon förresten."
Det var rätt fint.

The knife.

Where the wild things are.

Salt

Det har varit söndag ganska länge nu.
Tidigare denna söndagen stod jag svettig och sådär konsertfrenetisk i publiken på Metallica i skogen. Jag hade totalt glömt bort hur mycket jag uppskattar metal. (För även om jag säkert framstår som ett äkta dedikerat indipendentoffer och i viss grad också kan räknas som ett sådant så kan jag inte utesluta nån musik alls på minsta villkor...)
Så. Jag såg Metallica live för första gången. Jag blev 14 år igen.
Jag tänkte innan att, "gud vad fint, nu gör jag dethär för gamla tiders skull och för att jag skulle dö för möjligheten att se Metallica live när jag var 14". (De låg ju trots allt trea på min top tre av bästaste banden på jorden.) Men faktum är att jag ju faktiskt inte har tagit mig tid att lyssna på dem under dethär avbrottet på 3 år, antagligen för att jag fick för mig att man måste vara arg för att lyssna på hård musik. Jag känner inget behov av att få ut mina aggretioner och att göra mig av med min ilska just nu. Det är inte det jag heller får ut av Metallicas musik. Jag njuter av att lyssna på Metallica. Jag mår bra. Jag blundar och slappnar av. Det hade jag helt glömt bort.
Det var hur som helst en helt vidunderlig och obeskrivlig konsert. Fyfan vad bra dom är.

Fine

...Jag funderar på att bjuda dig på néskaffe, Gott Gräddat Grovbröd med avancerade pålägg och akustisk musik. Nån dag då det regnar mycket.

Sommaridyll 2009

En är då icke stark förrän en har vart svag

Jag rekomenderar varmt att se de tre mest kaotiska scenerna i king kong i rad och ersätta filmljudet med "skinny love" av Bon Iver. 

Kontraster får mig att grina.

Hemma som jag är sitter jag och funderar i nattmörkret. Tänk att det ska vara så svårt att bara vara människor. Det är chockerande att det krävs mer av en och andra än man nånsin kunde tänka sig. Det hjälper inte hur förnuftig och söt man än är mot sin omgivning, det hjälper inte hur förnuftig och söt ens omgivning är mot en själv, man gör en jävla massa fel ändå. Det är sån skit man alltid får räkna med.

Fast livet är ju som en ask choklad.

Skogen var hur som helst fin. Jag höll på att stycka GothiaCupsatanshelvetesbarnen på spårvagnen när jag anländt i stadens kärna. Jag har slutat vara lappsjuk när jag är på landet och istället blivit en genuin skogsmulle. Det är bannemig mognadspoäng på det.

Jag skall nu sätta mig och utveckla mina tankebanor lite ytterligare.

Hujedamig.

You guys.

Nåmera.

And here's a lil ditty 'bout it.

Say it to me now.

Precis slagit mig ned i den gula, noppriga kontorsstolen hemma i väst efter att ha flängt runt i öst. Fått reda på att jag kanske kommer springa en mil i New York nästa år. Det fladdrar till när man säger de där två orden. New York.
Ätit grillmat, träffat hela halva släkten, duschat (dränkts) i en jakutzidusch, blängt på Uppsalas fruktansvärt charmiga hus, bevittnat två hunddraman, sett en film som heter "once" som just nu ligger ungefär på femte plats i min lista på det mest rörande filmerna någonsin... klippet nedan...

Och du, fina människan, jag hoppas vi kan ha roligt ändå serru. Jag hoppas DU kan ha det roligt. Annars finns det ingen mening.

Jag funderar på att sluta äta äcklig och dålig mat och börja proppa i mig sånadär grönsaker.

Lyssna på Rahj och bli kära i varandra.

Man är aldrig klok.

Klicka här för att livet alltid går jävligt mycket fram och tillbaks.
Det är bara att vänja sig.

Jag är en konstig tjej. Eller en liten fjärilslarv. Som legat och förpuppat sig.

(Försöker ta sig samman.)
(Lägger därför ut Youtubes vackraste film.)

Jag. är. en. Idiot.

God morgon.

Jag kan inte sova alls. Det kanske beror på att Anthony and the johnsons är så bra.

Get brodyfied!

han är... en bra skådis...

"Jag åt chips som en hund ur en relativt nykter, och jävligt faktiskt stilig gosses leriga festivalhänder."

Alltså TIHIHIHIHIII. Jag är TVUNGEN att lägga upp dethär nedan. Speciellt i dessa tider när ROSKILDEfestivalen är i full gång och jag INTE ÄR DÄR. Hanna ringer mig under refrängen på "Zookeepers Boy" av MEW (låten som typ har format min tonårstid), och jag, som spatserar med mina väninnor längs säldammen och sjunger sound of music låtar skriker väldigt högt av lycka, sorg och avund i telefonen och lägger mig på marken och avlider. Inser att roskilde är den vackraste platsen på jorden hittils. Och det är väldigt synd att det är så dyrt.

I alla fall; Under ser ni ett blogginlägg från den nionde juli 2007, då jag alltså var 15 år och precis hade förlorat min festivaloskuld till Roskildefestivalen och var helt paff och överväldigad och söt över att få se så mycket fulla människor på en gång och fatta att festivaler är det absolut roligaste som finns. Detta är nog det roligaste jag har läst. Så, som en hyllning:

"Roskilde är nog med säkerhet den absolut underbaraste platsen jag har varit på under hela min arma livstid. Dessa 4 dagarna har totalt räddat min sommar och jag har stiftat en ny lag i min egna tjocka lagbok. 

Jag ska dra till roskilde varje år fram tills jag döden dör.

Om jag nu ska förklara ingående hur det känns att gå runt i leran och blicka ut över tälthavet så är det så jävla FRIHET som det bara går och det som luktar förutom typ bajamaja, öl, svett, weed, falaffel och dylikt är KÄRLEK. Kärlek runt varje hörn. Man är bara älskad. Man känner sig värdefull, vacker och omtyckt. Och det gör man inte på gatorna i frölunda ska jag säga dig.

Vi kom dit, och vädret var så jävla enemy. Vi kände oss väl sådär lagom välkomna till helvetet... 

allt var ett stort hav.

Det enda vi gjorde hela den dan var att försöka fucking överleva för vi hade absolut ingenstans att sitta och ingenting att ha på oss för vi var dyngsura enda in till underkläderna, och det var skitkallt, och vi försökte få tag på mat. Det enda stället som var litegrann inomhus var som en buss som egentligen var en bar men man kunde sitta uppe på en andra våning. där spenderade våra pappor hela kvällen, och försökte dricka lika mycket öl i centiliter som det hade regnat den dan, verkade det som. Jag och hanna såg the killers och björk trots det jävla pissvädret och våra pissryggar som höll på att dö. och det var värt det. björk var det bästa efter red hot. det var så JÄVLA häftigt. jag grät som ett barn. fast i regnet kan ingen se dig gråta... hur som helst så fick vi faktiskt upp ett tält. eller om man nu ska kalla det tält. vårt tält var menat för 3 man men man fick plats typ en halv man för taket blev liksom halvt p g a vinden så det liksom tog all plats och det gick inte att rätta till. och hanna och hennes pappas tält ska vi inte tala om. och eftersom hela våran packning var dyngsur och saker inte verkade gå vägen så tog vi in på hotel v40 den natten, med andra ord, bilen. jag sov typ... 9 minuter? nästa dag blev nära på underbar. vi flyttade tältplejs och fick världens coolaste grannar. fan vad allt blev mycket bättre den dan, vilket gjorde att jag började tro att jag var bosatt på roskilde nu hädanefter. om det var folk där året runt så skulle jag klart bo där året runt.

Det är intressant hur folk behandlar varandra på roskildefestivalen. Till exempel när jag och Tee promenerade genom grannskapet och två killar gick förbi. Den ena killen hade en chipspåse. Jag gjorde en min mot chipspåsen som starkt signalerade ordet "MUMS". Han fattade direkt läget och hävde upp hela jävla båda sina nävar med chips som jag skulle få. När jag sen skulle ta chipsen och tacka så mycket och gå iväg så blev det "öpp öpp öpp, ska du verkligen bära på detdär? Kom och ät!". Jag åt chips som en hund ur en relativt nykter, och jävligt faktiskt stilig gosses leriga festivalhänder. Hehe.

Jag måste bara, för min egen skull, skriva ner de mest varma och komiska handlingarna och citaten under festivaltiden, så att jag kan läsa detta och bli glad vissa regniga torsdagar här i stela frölunda.

Heeree wee gooo

"Yoo piipull are funn and friendlii!!", sagt av full och glad norrman som ramlade i leran och sedan reste sig upp och såg mig och Hanna. <3

En man kom fram till mig, tittade på mig länge och började sedan suga på mitt hår. Jag tog det som en komplimang.

"Asså fan, kolla här, jag hittade precis världens coolaste lerklump! den är formad som värsta.. typ nån seriefigur! mumintrollet?", en tjej började spekulera om lerklumpar med mig.

En idiot försökte stå och pissa med ett överfullt glas öl på huvudet och röka samtidigt. jag tog kort, och han blev våran homie typ. han såg btw ut precis som flea, vilket var extremt läskigt.

"Hey, look, you've got some blue hair under your beer, mate.", haha, två australiensare tror jag det var, stod på in flames och en av dom var riktigt lång så han använde mitt huvud som ett bord för sitt ölglas. för mig var det helt okej.

"Du er kort og jag er lang. det er perfekt det.", eller nåt sånt. det var en kille som sa det till mig på danska iaf, helt spontant. jag blev sådär jättelycklig.

"Kan du by the way? För det är typ en ganska bra låt och så.", en kille i rhcp kön som trodde att han var ett fan men inte riktigt lyckades för han visste inte ens att give it away var från 1991, han trodde den var från nåt album från töjp 1999 sa han. sötnos.

"KILLERS!! DU GILLAR THE KILLERS!! JAG SER DET!! KOM OCH SUP MED MIG!!!", en människa som tyckte han såg på mig att jag lyssnade på the killers? :)

"ISLAND MOT SVERIGE! OCH SVERIGE SUGER; MEN DET GÖR VI ALLA SÅ SKÅL PÅ DEN!", en jävligt optimistisk supare som umgicks med oss en stund och hade med sig isländska kompisar som han bröt arm med och dom hade haft det lite surt för deras tält + packning var totalt gone away, men dom sket i det och festade istället. :) så jävla hardcore.

OCH SÅ VIDARE.

Massa sånt. Everything was fine, all the fucking time.

Och nu till det som jag måste hämta andan för att säga:

JAG HAR SETT DOM!! JAG HAR SETT SIR JOHN FRUSCIANTE, SIR ANTHONY KIEDIS, SIR MICHAEL PETER FLEA BALZARY OCH SIR CHAD SMITH, -LIVE-, STÅENDES FRAMFÖR MINA EGNA ÖGON OCH SVETTANDES I SAMMA LUFT SOM JAG. JAG HAR UPPLEVT DET ENDA JAG VERKLIGEN HAR MÅSTAT UPPLEVA INNAN JAG DÖR. NU GÖR DET INGET OM JAG DÖR JUST DENNA SEKUND. NU HAR JAG TÖMT MIN SJÄL ÅT MINA GUDAR. JAG HAR MÖTT MITT LIV.

nu är det såhär, att jag har verkligen gått och väntat på detta nu i ca 4 långa år och nu äntligen får jag vara med om det. och dessutom så har dom räddat hela min skeva tonnårstid genom sin musik. äh, jag kan ändå inte förklara, nu snackar jag om själva konserten istället.

Fyfan vad mäktigt det var asså. Det var bättre än jag nånsin kunde föreställa mig. När man liksom har suttit och fantiserat typ alltid, sen man var 12, om hur det verkligen är att se dom live, så är det inte alls överhuvudtaget så det är när man väl ser dom. det är 1000 gånger bättre. det känns i kroppen mycket mer än man tror. och man kan inte kontrollera det. 

Fast jag blev lite sned på att jag Hanna fick ganska deppiga platser. Vi började inte köa förrän like 10 så vi kunde inte stå längst fram som vi hade tänkt. (Sorry Kajsa, ingen trummpinne blev det :P) Så iaf jag, som är jävligt liten, såg ungefär bara lite av chad då och då och ibland john och jätteibland anthony som flängde runt. Väldigt sällan Flea. (Jag såg ju i och för sig skärmen men det är att se dom i verkligheten som ger en kickar.) och dom som var där vi stod var helt slakryggade och stod och typ nickade jätteslappt i takt och kunde typ bara texten på give it away refrängen. vi passade inte riktigt in eftersom vi var helt galna och vrålgrät under hela showen. Det blev nästan lite FÖR kosmiskt för mig, jag fick yrsel och var påväg att svimma under de första minuterna. mitt hjärta klarade det inte. det blev för starkt. jag blev en sån beatlestjej som bara skriker och gråter och kastar runt och inte kan stå still. jag tänkte inte ens på var jag var nånstans jag var påväg att klättra upp på en annan okänd människas axlar. Man blir helt påverkad av chocken på något sett. jag kände mig helt okontrollerbar. det var onekligen den mest magiska upplevelsen i mitt liv. större än mitt bröllop. större än min begravning. YEAH rock n' fuckin' rolllll. det är inte första gången jag ser dom. OCH NÄSTA GÅNG SKA JAG STÅ LÄNGST FRAM! :| 

Helt underbart anyways, mitt hjärta kokar fortfarande. men förresten, killen som stod där vid kanten med röd tröja och spelade kompgitarr och synthade och höll på, var det  Josh Klinghoffer!? jävlar isåfall! jag såg honom bara ibland, han var väldigt diskret. Men han är en stor man, så det är roligt om det var han.

JAG ÄLSKAR ROSKILDE FESTIVALEN OCH JAG HAR ÄNDRAD UPPFATTNING OM DANSKAR I ALLMÄNHET!!!"

För man hade inga problem med helt jävla genialiska barnprogram då heller.

Ibland är det mesta njutbart. Ibland kan man sitta halvvägs nedtrillandes i kanalen med minst 44 krossade plastmuggar och servetter med okänt klet på, runt sig, gnaga bort plast på den överflödiga påsen med slemmiga, smått ludna "babycarrots" man köpte på McDonalds för att ha råd att pudra näsan, ja inte ens inse vad man håller på med, bara sitta och nästan trilla ner i kanalen. Denhär sommaren behöver väl kanske inte bli så ensam och eländig trots allt.

Om jag kan få vara hejdlöst seg när jag inte är spattig dvs.