äh jag vet inte.

Anar vårsentimentaliteten kravla sig ut ur vinterstålbröstet. The good one. Det är vid dethär intensiva väderskiftet som hamnen, folkölen och gapskratten kommer fram, vilket gör att man sedan sitter hemma och känner att de bra dagarna bara går och går och går, och försvinner under ens fötter. Inte på ett lisset och ensamt sätt, utan mer "åh vad bra allting gick, jag vill tillbaks till igår, och förrgår och veckan innan." Ett mycket bra exempel är hur fruktansvärt hänsynslöst mycket jag längtar tillbaks till musik direkt helgen. Jag har ju till och med gjort en tygpåse till den. Jag är kär i en helg. Jag vet ju att det inte bara finns baktid och framöver kommer det hända så oändligt mycket bra saker, men varför är man tvungen att älta? Jag sitter och lyssnar på Norbert m friends och bara önnnnnskar att helgen aldrig tog slut. Det är löjligt. Å andra sidan, jag tror att ni också blir tighta i halsen när ni hör inspelningen från prisutdelningsspelningen. Och publiken. Och stämningen. Och LllLlååten. http://www.myspace.com/norbertwithfriends

Det är visst kul med musik.

Det är fullt med saker överallt, saker jag inte har något emot. till exempel ännu mer bra nervositet, bara bra nervositet. Allt det andra löser sig. För jag passar ju ändå i polokrage.
Snart är det inte heller vinter längre, det är ju också en utmärkt grej.

Och, kan man inte bara konstatera att denhär nedan är den mest attraktiva varelsen tappad på jorden just nu? Jag tycker det. Jag är nog lika mycket frankofil som jag tror jag är. Fast dethär är ju ingen fransman. Han är från New York. Men han tror att han är det, då räknas det jättemycket. Det ska jag göra nästa år, hela året! (?) Plugga franskan? Förutom att bli origamist då.
(HD, för jesu)

Den finaste filmen på youtube

I'm just pulling on a line. Sometimes it pulls on me.

Plötsligt står jag här och det blåser så himla hårt och det finns inget endaste handtag. Chocken sätter sordin på alla förhoppningar och regnbågar. Jag cyklar i 3 timmar, insidan av mina ögonlock blir sträva. Jag vill verkligen bara leva i mitt eget inre kollektiv av känslor och rätt och fel, jag vet exakt hur jag ska göra, inuti min hjärna. Men det finns tydligen en värld där ute som är hemskt komplicerad. Hur fan håller man fast i nåt som fladdrar såhär jävla mycket. Musiken? Var är du? Är du min? Vad fan?

Vi har tyvärr inga riktig plats där dina färdigheter och ditt uttryck kommer till sin rätt och kan användas.

Eftersom vi antar utifrån ensembler och din nivå på elgitarr inte räcker till i konkurrensen där så blir det så.