Eltoon Jånniii! Vissa heeevdar att han er håmåzexueell.

Mitt 30onde inlägg får bli i ungefär samma ton som alla andra inlägg som skrivits av mig. Sorry guys.

En dag kanske jag kan börja blogga som folk. Just nu mitt i denna fröjdliga årstid är det inte det jag sätter mig ned och gör. Om inte klockan råkar vara 01.22 förståss, och jag precis har genomgått en sådan här otäck dag med alldeles för mycket känslor i.

Jag känner mig pytteolycklig. Fast inte så väldigt. Jag är definitivt inte heller nöjd med mig själv. 

Så jag har väl antagligen mens för tidigt denna månad. (Ja, vi säger så.)

En aning påväg att gå ut och ta en promenad. Men jag är en sån som hejdar mig.

GNYYY.
Jag fattar verkligen inte grejen med humörsvängningar. Vad i helvete ska dom vara bra för.

Att. Bero. På.!

Idag (missade) jag ungefär hela den vackra Donneravslutningen. Det var nog bra. Jag satt hemma och grät bort mitt smink en stund först, med ide'n om att jag då skulle kunna hålla masken när jag hade det trevligt en sista timme med underbara Donner. Direkt när jag klev uppför den halkblöta trätrappan till Björngårdsvillan börjades det spela Gullbergs Kaj. Och då blev det inte lätt alls.

Det sorgligaste var att gråta när alla lärarna på Donner spelade "O'boy!" av Peps Persson. Låten som inte skall gå att vara nedstämd till. Floder också.

Inte det att jag har bestämt mig för att inte gå på Donner nästa år, utan just att jag inte vet om jag kommer göra det eller inte. Jag visste inte om jag skulle låta mig själv vara sentimental och göra det till ett bra avslut och tacka alla lärarna innerligt eller om jag skulle säga "vi ses nästa år" och gå iväg och ha det väldigt kul i sommar. Det värsta är att jag därför betedde mig som ett mellanting, med andra ord, jag låtsades som att jag inte var där, och därför blev det hur som helst det sämsta (eventuella) avslutet någonsin.

Welliwelliwell. <- Clockwork orange. Mja.

På lördag åker jag och min mamma till Costa del Sol och det kommer liksom inte mer lägligt än såhär.

Hopplös. Och... Ja. Hopplös. Jag kan inte inte försöka vara så jävla lömsk hela tiden. Kokäror.

Man kan ju alltid, alltid, alltid bara skratta åt allt också.