Japp, nu skriver jag. Jag skriver för att jag vet att ni är 2 stycken som läser, och det är antagligen 2 människor jag skulle kunnat prata med ansikte mot ansikte om allt möjligt. Men det känns ändå bra med text på en skärm då jag inte tänker prata om mig själv med nån på ett tag. Hoppas jag.

Nu har jag i alla fall ungefär bara skrivit om en enda person i denhär bloggen i ett halvår. Exakt samma kryddstarka känsla ligger inuti mig, förutom att han finns i min famn också, ibland, tror jag. förutom när jag själv griper in och av någon anledning inte tillåter migsjälv att få vara lycklig.
Jag har överflödigt med självförtroende, absolut visst ja, jag har fått höra alldeles för mycket positivt om migsjälv det senaste året och vet att jag inte är ful eller över huvud taget en mindre bra människa, bevisligen. Jag kan leva med mig. Men självKÄNSLA är däremot tydligen nåt jag inte alls för i helvete har. Jag springer ut ur situationen för att den är för bra. Ett konkret jävla mönster. Jag kan inte ge migsjälv nånting. Jag vill inte ens försöka. Det är helt enkelt som sagt alldeles för bra för mig, och framförallt; den smärtsamma rädslan som ger mig fucking kramp i magen och håller mig vaken på nätterna tar över lyckan att vara kär och bli kärad tillbaks. JAG ORRKKKAAARR INTTEEEE
Såndär kryddstark kastasiginieldenkärlek är väl tydligen inte min grej då. FAST DET ÄR DET VAD SKA JAG GÖRA.