Sannfärdighet

Jag tänkte faktiskt skriva ett inlägg till dig nu, Älskade älskade människa som har sett ungefär alla mina sidor och egentligen har kommit närmast mig av alla i hela världen.
Du verkar tro att vi måste hata varandra.
Du verkar tro att jag aldrig ser tillbaka.
Du verkar tro att jag inte tycker om dig och vill vara vän med dig.
Jag vill verkligen prata med dig. Jag vill sätta mig ner och se dig i ögonen och prata med dig utan att du riktar en tom handflata mot mig, skakar på huvudet och går därifrån. Jag saknar dig, Hanna.
Just nu känns det som att det är något skyddsnät som täcker dig. Jag vågar inte prata med dig, för jag känner faktiskt inte igen dig. Jag kan tänka mig att jag också har förändrats, jag kan tänka mig att du inte heller riktigt fattar vad jag håller på med.
Och även om jag känner att tiden som har gått totalt har mosat oss som vi kände varandra och gjort oss till främlingar för varandra så ser jag fortfarande dig som den underbaraste människan jag har träffat.
Jag bara önskar att vi kunde prata med varandra som vanligt snart. Kanske inte gå direkt till bestfriendsforever, bara kunna umgås runt samma människor och kanske till och med hälsa normalt på varandra.
Jag vet inte hur mycket det beror på mig att du har bestämt dig så abrupt att inte prata med mig alls. Jag bara önskar att det inte behövde vara så.
För när du skriver såhär:

"Filmen som jag fick är så jävla fin och jag fattar inte hur mycket ni två älskar mig eller iaf Anna.
För jag vet inte hur mycket du älskar mig Maria och det kanske inte spelar någon roll. Jag vet inte."

Liksom.
Det högg till lite.
Det var liksom min idé med filmen, och jag spenderade sjukt mycket tid och känslor och krafter till den; Bara för din skull! För att jag ville se dig le, och jag väntade i två veckor på din reaktion.
För att jag älskar dig!
Och grejen med att älska någon: Det går inte att mäta eller förklara på vilket sätt man gör det på, man bara gör det, och så länge man gör det så spelar det ingen roll. Jag ÖNSKAR att du förstod precis vad jag menar just nu. Jag VET att du aldrig kommer göra det, för det är det mest abstrakta som finns.
Du är så jävla fantastisk. Som vän, som kärlekshus, som HANNA. Jag bara önskar att jag fick ta del av Hanna. Men det kanske inte är tid för det än.

Jag vet inte alls egentligen vad jag ska komma fram till med dethär inlägget.
Kanske skriver jag det bara för att jag inte vågar skriva det till dig privat.