Jag känner väldigt mycket för att kasta nånting på dig. Eller göra något drastiskt tecken utan att vara konkret. Det värsta är att det inte går. Jag har en automatisk känseltröskel som sätter en spärr så det inte märks att jag känner något alls. Jag hatar att vara en robot.
Den dagen då jag kan börja visa känslor, då kommer det bannemig komma en hel drös känslor. Vänta ni bara. Om jag kan skruva eller svetsa bort min spärr nån dag.
Nääääe.
Nej det bara är ju så. Att du har något jävla visst. Överallt.
Jag tänker tyvärr fortsätta vara abstrakt och konstig tills läget en dag kommer. Det är sån jag är. Ni har ju sett det förr.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar