Efter en omtumlande halvtimme med egna tankar på bussen igår kväll mådde jag så illa när jag kom hem att jag höll på att svimma. Av tankar. Jag talar 100% utan metaforer just nu. Jag tänkte så mycket att jag mådde fysiskt dåligt. I kombination av Heima av Sigur Rós och kanske lite för mycket säga-utan-att-tänka under kvällens gång kröp jag in i lägenheten med nån slags ångest. Jag finner ett brev på tröskeln. Det är din handstil. Jag tänder kökslampan och trycker mig igenom brevet, samtidigt som mina egna ord svarar på vart enda av dina. Jag tar fram penna, papper, mina skrik, och vill förmedla det mest sanna av allt; Jag tänker på dig. Jag älskar dig. Jag är inte din vän. Och det blir aldrig så bra igen.
Jag ska bara köpa ett frimärke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar