I'm just pulling on a line. Sometimes it pulls on me.

Plötsligt står jag här och det blåser så himla hårt och det finns inget endaste handtag. Chocken sätter sordin på alla förhoppningar och regnbågar. Jag cyklar i 3 timmar, insidan av mina ögonlock blir sträva. Jag vill verkligen bara leva i mitt eget inre kollektiv av känslor och rätt och fel, jag vet exakt hur jag ska göra, inuti min hjärna. Men det finns tydligen en värld där ute som är hemskt komplicerad. Hur fan håller man fast i nåt som fladdrar såhär jävla mycket. Musiken? Var är du? Är du min? Vad fan?