Salt

Det har varit söndag ganska länge nu.
Tidigare denna söndagen stod jag svettig och sådär konsertfrenetisk i publiken på Metallica i skogen. Jag hade totalt glömt bort hur mycket jag uppskattar metal. (För även om jag säkert framstår som ett äkta dedikerat indipendentoffer och i viss grad också kan räknas som ett sådant så kan jag inte utesluta nån musik alls på minsta villkor...)
Så. Jag såg Metallica live för första gången. Jag blev 14 år igen.
Jag tänkte innan att, "gud vad fint, nu gör jag dethär för gamla tiders skull och för att jag skulle dö för möjligheten att se Metallica live när jag var 14". (De låg ju trots allt trea på min top tre av bästaste banden på jorden.) Men faktum är att jag ju faktiskt inte har tagit mig tid att lyssna på dem under dethär avbrottet på 3 år, antagligen för att jag fick för mig att man måste vara arg för att lyssna på hård musik. Jag känner inget behov av att få ut mina aggretioner och att göra mig av med min ilska just nu. Det är inte det jag heller får ut av Metallicas musik. Jag njuter av att lyssna på Metallica. Jag mår bra. Jag blundar och slappnar av. Det hade jag helt glömt bort.
Det var hur som helst en helt vidunderlig och obeskrivlig konsert. Fyfan vad bra dom är.